fibbla

Sedan jag flyttade hit har jag känt mig lite sådär nere och helst av allt velat flytta hem igen. Alla är så fina och peppar och stödjer men när man är en människa som ständigt inte har en aning om vad man vill så kan det ju vara lite svårt att ta till sig av peppen. Så just nu är jag i en liten såndär svacka som jag kan hamna i i bland. Pluggsvackan, som kommer varje gång jag ska plugga. Så ringde jag pappsen och han var lika oförstående som vanlig. "Om du inte pluggar nu kommer du ångra dig när du är trettio, du kommer få ta ett skitjobb, fastna och aldrig utvecklas" Och jag "det finns faktiskt folk som börjar plugga efter trettio, och som inte gör allt precis som man gjorde förr i tiden när du var ung" och sedan är det vanliga tjafset igång. Och nu känns det lite bättre. För han bryr sig i alla fall på sitt sätt. Och han muntrar alltid upp. Jag vet inte hur, men någonstans i mitt argaste tillstånd brukar jag börja le. Och för ikväll känns i alla fall hjärtat aningen lättare än vad det gjorde innan hans dumma gubbkommentarer. Min pappas gubbkommentarer.

(Insåg precis att jag inte har en enda bild på honom bland mina miljarder på datorn).