fibbla

Insåg igår att jag låg så jäkla bra till med pluggandet så morgonen har spenderats i sängen med nått gammalt avsnitt av Lyxfällan från Tuna. Min lyxfälla; att kolla på skräptv (för det är ju SÅ fint när de blir glada på slutet...)

På torsdag blir det riktig lyx igen. Hem till mitt riktiga hem. Det spritter i hela hela kroppen trots att helgen måste spenderas med näsan i en bok. För om precis en vecka är det dags för tenta nummer 2.

Sedan jag flyttade hit har jag känt mig lite sådär nere och helst av allt velat flytta hem igen. Alla är så fina och peppar och stödjer men när man är en människa som ständigt inte har en aning om vad man vill så kan det ju vara lite svårt att ta till sig av peppen. Så just nu är jag i en liten såndär svacka som jag kan hamna i i bland. Pluggsvackan, som kommer varje gång jag ska plugga. Så ringde jag pappsen och han var lika oförstående som vanlig. "Om du inte pluggar nu kommer du ångra dig när du är trettio, du kommer få ta ett skitjobb, fastna och aldrig utvecklas" Och jag "det finns faktiskt folk som börjar plugga efter trettio, och som inte gör allt precis som man gjorde förr i tiden när du var ung" och sedan är det vanliga tjafset igång. Och nu känns det lite bättre. För han bryr sig i alla fall på sitt sätt. Och han muntrar alltid upp. Jag vet inte hur, men någonstans i mitt argaste tillstånd brukar jag börja le. Och för ikväll känns i alla fall hjärtat aningen lättare än vad det gjorde innan hans dumma gubbkommentarer. Min pappas gubbkommentarer.

(Insåg precis att jag inte har en enda bild på honom bland mina miljarder på datorn).

om man kan plugga ihjäl sig?

Att jag nästan aldrig orkar blogga kan nog bero på att jag har så lite kvar att säga. Många vänner träffar jag så ofta att jag hinner tjata igenom allt jag varit med om tvåhundra gånger innan det händer något nytt. Men nu är det annorlunda.
Idag började jag min andra riktiga skolvecka här i Uppsala. Min första tenta har jag på onsdag så den mesta av tiden går åt till plugg. Men ändå, ändå, är det så mycket som händer som jag inte får sagt. Saker som förmodligen inte alls är så intressanta om man inte lever i det, men ändå saker som känns bra att dela. Så kanske att detta kan bli en dagbok där jag kan dela det jag vill dela med några som vet om adressen och vill läsa.

Bygga ett hem är det jag försöker göra nu. Jag försöker bortse från de beigespräckliga tapeterna, fettfläckarna, det sunkiga badrummet och korridorsköket, och så försöker jag trivas. Vissa dagar trivs jag, andra inte. Och insikten om att mitt hem är där de människorna jag tycker om är blir mer och mer påtaglig. Visst, jag har träffat många nya människor, en del kanske blir kompisar och andra nära vänner men sådant tar ju ett tag. Innan någon är riktigt nära. Kanske blir Uppsala någon gång mitt hem, kanske inte. Men just vill jag bara till mitt riktiga hem, hos Jesper, och katterna, där allt är tryggt och fint.